Kalle om tiggeriannonserna

Sverigedemokraternas reklamkampanj på EN enda egentligen rätt obetydlig tunnelbanestation i Stockholm (Östermalmstorg) har enligt uppgift kostat 360 000 kronor, men har genererat helsidor i gammelmediernas pappersupplagor som har ett reklamvärde för säkert tiotals miljoner kronor om man ser till alla tidningar som skrivit och lägg därtill uppmärksamheten i radio- och TV-kanaler.

Jag avslutade föregående inlägg med om det skulle bli “locket på eller…” och det blev det senare, med några få undantag. Vänstertomtarna rasar och vänsterpolitikern Hanna Gunnarsson i Lund uppmanade t o m sympatisörer att riva ned reklamen/informationen. Några lyssnade på detta och några affischer vandaliserades igår kväll, men gärningspersonerna är identifierade och har förhoppningsvis dryga böter att vänta.

Själva kampanjen har tydligen även anmälts som “hets mot folkgrupp”, men jag vet inte vilken folkgrupp “tiggare” i så fall skulle tillhöra? Samma med flera anmälningar skedde vid kan en liknande kampanj innan EU-valet där partiet givetvis friades och det är svårt att se någon skillnad denna gång. Intressantare är alla polisanmälningar som skett mot vänsterpolitikern i Lund som uppmanade till uppvigling och riva ned reklamkampanjen. Mitt eget tips är dock att det trots bevis på Twitter slutar med att även det fallet kommer att läggas ned.

Jag tror detta gynnar Sverigedemokraterna något oerhört och det verkar också vara den allmänna uppfattningen när jag läser i sociala medier. Sammanfattas bäst med en rubrik, faktiskt från en populär vänsterblogg:
“Nyttiga idioter sprider motståndarnas politiska reklam”.

Som illustration lånar jag två av min Facebookvän Kalle Strokirks senaste klockrena alster som rör “tiggarna” (på PK-språk “mobila EU-migranter”) och bägge är klockrena, både när det gäller teckningar och texter.